Inte riktigt där än

Inne i bloggtorka. Japp, även jag kan sitta ordlös. Trots mitt ordbajsande så kan jag ibland bara känna mig otroligt mätt på att dela med mig av skit som ingen ändå bryr sig speciellt mkt om. Men det får vara så för nu, jag trivs och lever, andas och insuper en förhoppningsvis underbar sommar med fantastiska människor och händelser.

Jag är lite smånaiv, farligt blåögd och vill ibland inte inse att det kan vara bra att dra en gräns för sitt godtrogna lilla jag och stampa ner foten när det gör som ondast. För ja, alla blir vi sårade, besvikna, bedragna, bestulna och satans trampade på. Ändå är man där en stund senare, som en liten hundvalp, glömmer och förlåter men gråter i smyg så att säga. Världen är invecklad men ändå så superklar att man blir tårögd av bara tanken. Hur kan man tillåta sig själv att bli sårad, egentligen? Vad är det man måste göra för att slippa't? KAN man ens slippa det?

Har en kär vän som jag älskar över allt annat på jorden. Hon är en typisk sådan som helt enkelt inte vågar släppa taget, låta någon komma riktigt nära i rädsla för att bli sårad eller att själv såra. En annan kär vän är raka motsatsen, slänger ut sitt hjärta och sin själ för hela världen att skåda och faller rätt hårt mellan gångerna. Vad är rätt, vad är fel? Finns det något att stämpla deras olika men ack så lika beteenden med? Jag kan avslöja att jag lätt blir en udda och rätt uddlös blandning av båda. Jag släpper ibland in för lätt, hoppas, tror, vill men inser längs vägen att "Tja, vafan ska han vilja ha mig för?" eller "Jag kan väl aldrig bli bra på det där, lika bra att ge upp..". Som jag sa, vad är rätt, vad är fel?

Och by the way, mitt i all nattaordbajs, så är Dust It (eller volympuder om du hellre vill kalla det så) bästa fyndet för mig med tungt hår. Från platt upptill och volym nedtill till ihållande volym hela vägen. Faan-fucking-tastico!

Och påpek no. 2: My world is not the same without Lisa Franzén, Yizhen Lim and Tatiana Leme. Världen, tiden, dagarna och mitt liv rullar på lite i otakt, som om att något viktigt saknas. Den sista och viktigaste pusselbiten. Ja, minnen tar mig framåt. Nya minnen kommer skapas. Inte imorgon, inte på Torsdag, inte nästa månad eller så. Men förr eller senare så står vi där, fyra starka tjejer, tillsammans, redo att skapa nya minnen att leva på!

Over and Out//