När man får en påminnelse om varför man valt att göra något i livet, när man kommer på varför man började med det och när man inser att man älskar att göra något så mycket att man nästan spricker så är det så satans självklart, det finns inga tvivel om varför man föddes, lever, andas, lär, är. Ibland inser man att man är lyckligt lottad, att man är unik och har något att ge som ingen annan någonsin kan ge så som jag kan. Man är helt uppslukad i något och skulle kunna dö under tiden man gör det bara för att man känner så mycket, vill så mycket, orkar så mycket mer och brinner så mycket för det.
Dans för mig har aldrig varit ett självklart val, jag halkade in på ett bananskal i dansvärlden då jag kom in på danslinjen på gymnasiet och helt enkelt valde att gå där bara för att.. Ingen framtidsvision, inga tankar på vad det skulle kunna leda till. Bara tankar om slappa dagar och noll krav. Ett halvår in på första året kastades min värld upp och ner och jag började känna saker jag aldrig trodde var möjliga. Idag vet jag att det är på scen och i danssalen som jag hör hemma. Jag är inte bäst i världen, jag kan inte stå på huvudet eller poppa som en idiot, men jag brinner. Jag brinner så starkt för dansen att jag skulle kunna göra det jämt. Känslan jag får av att bli inpirerad till att röra mig av något så enkelt som en ensam trumma är helt priceless. Var jag än befinner mig, hur jag än gör det, när jag än vill dansa så kan jag faktiskt göra det. Jag är inte elit, jag kommer inte in på de bästa skolorna. Hur bra eller dålig jag än må vara så brinner jag så starkt att jag gråter av lycka över att ha hittat något att älska så här mycket!
Vilken känsla!
Over and Out//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar