Jag och teknik har aldrig riktigt dragit jämnt. Att säga att jag och bilar aldrig dragit jämnt är the understatement of the year, helt seriöst.
Calibran som jag kört utan komplikationer i över en vecka nu valde i Lördags morse att gå och tvärdö på parkeringen då jag skulle åka till jobbet. Människan vs. bilarna 0-1. När jag vrider nyckeln så hör man hur den tänder och det blir som ett tickande ljud som ändå bevisar att det finns liv kvar i batteriet. Den skjuter ur skivan ur CD-spelarn och beter sig allmänt jättemongo. Japp. Helt jävla urladdad, och vem som blev minst glad över den nyheten var så klart lilla Victoria som jobbdagen till ära valt att klä sig i leggings, tunn skjorta, sneakers och tunnare jacka - I minus 25 grader. Innan jag var framme på jobbet så var mina lår som isblock och snoret i näsan hängde ut ur näsborrarna likt istapparna i Dum & Dummare-filmen då de åker moppe till fjällen.. Jag ville helst av allt lägga mig ner på gågatan och gråta en skvätt i ren frustration och köldsmärtor. Nåväl, gilla läget är jag bäst på att göra då jag levt i kappsäck senaste 2 månaderna, så lite kyla och död bil känns som en pink i Nilen..
Valde att låta bilen stå till Söndag då jag bodde hos Hanna även under Lördagsnatten, men tji fick jag när jag trodde att starthjälp var lösningen på döda-bil-problemet. Jag tog Zara och hennes starthjälpskunskaper till hjälp. Direkt hon rullar in på parkeringen med sin bil börjar den läcka olja. Människan vs. bilarna 0-2. Vi puttar ut den svintunga Calibran så vi kommer åt med startkablarna och jag börjar se ljuset i tunneln. Sätter på kablarna precis så som de ska sitta, jag försöker starta. Nu hör man inte ens tickandet, för nu är bilen HELT död. Lampan i taket är till och med släckt. WTF! När vi tar bort en kabel så börjar den tända igen.. Jaha? Ringer pappa, får rekommendationen att helt enkelt låta bli bilen så vi inte kortsluter något. Sen till jobbet med andra ord. F.U.C.K - Om man nu får säga så.
Chefen lånade under tiden som jag hade mina danslektioner nyckeln till bilen, tog sin man med sig occh försökte, återigen, med starthjälpen att få igång bilen. Still dead. 0-3 till bilarna, skräll! De bogserade hur som helst bilen dit jag var på regementsområdet. Jag får återigen och skamset lov att ringa pappa och uppdatera läget. Död bil.. Mkt, mkt död bil! Så pappa beslutar sig för att ta bil och åka 1 timme från Mora till Falun för att lösa problemet, och han var helt övertygad om att det var vår inkompetens gällande bilar som var enda problemet, inte bilen i sig. Bajs. När jag väl avslutat mina 4 lektioner för kvällen och har pappa på plats så står vi och ska försöka att testa tredje gången gillt-teorin och använda oss av starthjälpen en sista gång. Chefen kommer och checkar läget. Pappa kopplar på kablarna, sätter sig i bilen, vrider om nyckeln. Och vad händer? Jo, biljävel startar DIREKT! Jag och chefen kollar på varandra i ren chock, kliar oss i huvudet och är allmänt förundrade över händelseförloppet.
Människan vs. bilarna 0-4, trots att vi till slut fick igång den så vann bilen med hästlängder då den lyckats överlista 4 pers innan pappa kommer och löser situationen. Mkt, mkt arg Victoria tar mkt, mkt dum bil och åker mkt, mkt tråkig väg hela vägen hem till mkt, mkt snöiga Moraskogarna.
Yaaaay, älskar bilar. Skjut mig!
Over and Out//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar