Ja, nu börjar ju tiden liksom rinna iväg för en. Jag vet att jag tjatar oöndligt mkt om New York och att det känns som jag varit hemma i Svea i typ 3 år och inte 3 veckor + 1 dag. Jag vet.. Men det känns så, på riktigt. Och det är underligt, och lite vemodigt.
Idag har jag tillbringat 6 timmar i danssalen på St Mikaelskolan i Mora. Eller egentligen mer, men 6 timmar har jag dansat. Jag kommer ha SÅ ont imorgon, har inte dansat så här hårt på mer än 3 veckor och det bäddar för rejäl smärta imorgon. Yaaay, då vet jag att jag lever.
Workshopsen gick bra, verkade som att eleverna hade det roligt och jag njöt av att få undervisa på riktigt igen. På ett dansgymnasium hade jag mer än gärna varit lärare i alla fall 25%, eleverna är så inspirerade och inspirerande! Otroligt nog känner jag också faktiskt att jag har utvecklats och hittat en annorlunda stil än den jag hade innan jag åkte till NYC. Det var riktigt svårt att se det när man var där, kändes samma lika liksom, men nu när man kommit hem och fått perspektiv på allt så har det ändå hänt en del. Har inte fått värsta skillsen men jag har hittat den dansare jag tror jag ska vara. Det känns riktigt bra, faktiskt.
Imorgon ska jag till St Mikaelskolan igen och diskutera nästa workshop då eleverna ville att jag skulle komma tillbaka. Härligt, det är det här jag jobbar för. Mer trådar att lägga ut, mer elever att inspirera (de inspirerar troligtvis mig mer än vad jag inspirerar dem!).
Sen att jag får träffa min fina Maria Wedde är ju verkligen grädden på moset. Yaaaaaaaayy! Det går bra nu, kompis det går bra nu.
Over and Out//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar