Med slitet, rött nagellack sitter jag här vid matbordet, än en gång med en kopp kaffe bredvid. Håret står på ända. I BDC-mjukisarna och mitt ISVP-band på armen känns allt som det gjorde i NYC. Men jag är ju inte där. Jag befinner mig inte längre bland neonljuset från Times Square. Jag har inte längre ett Starbucks runt hörnet. Jag känner inte längre hur marken skakar lite lätt av tunnelbanetrafiken. Jag ser inte längre BDC-skylten och känner mig som hemma.
Jag är en främling på min riktiga hemmaplan. Jag känner mig otrygg men ändå inte. Jag hittar inte den människa som jag var i NYC, den som jag var så stolt över att jag hittat. Var tog hon vägen? När byttes hon mirakulöst ut mot den osäkra, gamla Victoria? Lite förvirrande är det, att helt plötsligt bry sig ett skit om vad små tonåringarna på gymnasiet tycker om det man har på sig, att man börjar tvivla på sig själv, börjar tappa den säkerhet man konstigt nog hade i en storstad där man egentligen inte syns och märks av.
Kämpar fortfarande med att acklimatisera mig tillbaka till mitt normala liv. Jag saknar bubblan, den lilla värld och det liv som jag byggde upp i staden som aldrig sover. Jag saknar det, mycket.
Over and Out//
åh kämpa på! vi saknar dig massor vi också, bubblan saknar sin vän :) Önskar jag kunde hjälpa till!
SvaraRadera