torsdag 2 september 2010

I ett sista kapitel, som jag har förälskat mig i..

Ja, och återigen så säger jag att jag lever. Blir sällan man uppdaterar när man kommer hem sent och inte har tillgång till nätet efter 23.00 här på St Mary's. Enda negativa med stället egentligen..

Mycket händer runtomkring men jag hinner liksom inte riktigt med att njuta och bara vara för att jag börjar bli så stressad av tanken att jag åker hem om snart en månad. Alldeles nyss var dett 8 veckor, snart är det bara 4.. Jisses Amalia..

Dansen blir långsamt bättre och träningsvärken allt större med det. Helt fantastiskt hur kroppen aldrig blir van vid detta konstanta arbete som heter dans. Man kan ALLTID få mer träningsvärk. Helt fantastiskt och jäkligt superfascinerande. Jag har världens bästa jobb!

Dagarna på BDC går snart i ett. Älskar klasserna för Bam och Jamie mer och mer, och det är nästan så att till och med baletten är rolig (ja.. jag sa nästan..). Kors i taket, jag kanske har utvecklats ändå..

Imorgon tar jag 4 klasser, varav en är för bästa Bam. Jag längtar faktiskt, lätt de roligaste klasserna under veckan. Wiiiie! Och nu känner jag mig nästan hemma här på Manhattan. Galet att jag har bott här i ett halvår snart. GALET! Man känner folk, har sina ställen man handlar på där personalen känner igen en, man vet var man är och hittar dit man ska.

Och vilka underbara vänner jag fått på köpet med denna resa. Vänner för livet, verkligen. Man ställde in sig när man åkte hit på dansen, allt man tänkte, drömde, läste var om dansen. Men det fanns fler anledningar till att åka hit, helt klart, för några av de finaste människorna på jorden visade sig finnas just här, i New York City. Jag kan inte nog tacka vem jag nu borde tacka för att jag tog mig i kragen och gjorde detta. Den här resan och det här äventyret kommer ha förändrat allt.. Allt.

Tankar och kärlek till familj och vänner hemma i Svearike, jag saknar er och får snart träffa er alla igen!!

Over and Out//

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar